Vara sig själv

Använder mitt skrivande för att låta mitt sanna jag komma fram och att genom att våga låta det bli offentligt också våga vara mig själv mer och mer. Känner att sedan jag lämnade min karriär, mitt sätt att leva och började hitta andra bortglömda delar av mig själv har jag också haft lite svårt att visa upp min nya sida för min "gamla omgivning". Ibland kan jag också känna att många tycker det är lite provocerande när man uttrycker sin glädje över att man mår så bra. Lite märkligt att vi människor har så svårt med att visa vår uppskattning för andra människors framgångar och lycka. Nu har jag ju många runt om mig som är bra på det också, det är väl mera en generell känsla av att det är lättare att ge negativ feedback än positiv....

Det gäller ju mig också och jag försöker verkligen att tänka på detta och försöka låta det bli en naturlig del i mitt liv att ge positiv feedback så ofta jag har möjligheten och utan att det ska kännas konstlat och påfluget. Jag kommer ihåg när jag för länge sedan började min frisörutbildning och jag blev så överraskad över den positiva stämning som fanns där. Vi ettor gick tillsammans med tvåorna och varje morgon när man kom och vi fikade så fick vi ofta någon positiv kommentar om hår, kläder, smycken eller vad det nu kunde vara. Jag tror vi var 16 tjejer på dam och 15 tjejer och en kille på herr och det är första och den enda gången på väldigt länge som jag befann mig i en grupp av endast tjejer. Sedan när jag bytte karriär har jag ju tillbringat min tid i en teknik och mansdominerad bransch och har alltid känt att jag trivts väldigt bra att arbeta med de flesta män även om det har funnits några som inte gjorde mitt liv så enkelt.

Då jag nu på senare år vid tillfällen befunnit mig i några sammanhand med enbart kvinnor har jag insett att jag tappat lite av de koder som verkar finnas mellan kvinnor och att jag inte riktigt förstår eller riktigt passar in i deras sätt att vara. Kanske handlar det inte så mycket om kvinnors sätt att vara utan mer om vilka människor man träffar för tillfället? Men jag tror ändå att jag alltid har haft lättare att umgås med män då jag känt att de mer har accepterat mig. Minns att jag redan i åttan började umgås med killarna i nian då jag tröttnade på allt tjafs och bråk som var mellan tjejerna i klassen och letade upp andra att umgås med. Kommer också ihåg hur mycket jag saknade dessa killar när hösten kom och jag själv blev nia.....och har nog aldrig haft så hög frånvaro i skolan som under denna tid och jag lyckades sänka mina betyg i 8 ämnen! Dessutom hade jag  också träffat en kille som var 21 år med motorcykel så han upptog mycket av min tid också. Kommer verkligen ihåg hur hemskt det kändes när syon undrade hur jag tänkte göra med alla mina sänkta betyg och min frånvaro i skolan. Lyckades i allafall höja upp mina betyg och förbättra min närvaro under våren men jag minns ändå att jag mest längtade bort och tyckte att tillvaron var ganska begränsande.

Hade sen ingen aning om vad jag ville göra med mitt liv, förutom att jag absolut inte ville plugga någon teoretisk linje, inte plugga i närmaste stad och angående jobb så visste jag att sitta på ett kontor inte var min grej. Så jag kollade in skolor närmast där min pojkvän bodde och hittade frisörutbildningen som jag sökte till och kom in på utan att vara det minsta intresserad av hår, frisyrer eller mode...haha så det kan bli. Bodde sedan under det första året med tre mc killar i deras 2:a och trivds väldigt bra med båda skola och boende. Däremot kan jag ju fortfarande undra hur kul de andra två killarna tyckte att det var att jag invaderade deras lägenhet.

Kommer också ihåg när jag träffade för första gången de andra två killarnas flickvänner och hur "överraskade" de blev av att jag faktiskt var rätt ok då de hade fått en uppfattning om att jag var lite mallig och högfärdig...vi har ju så lätt att döma andra efter första mötet och det kan ju vara baserat enbart på utseende, kläder eller kroppspråk. I detta fall hade vi inte ens pratat utan jag hade åkt med killarna på en anställningsintervju och satt och väntade utanför stället och tyckte mest det var rätt tråkigt att sitta där. Under denna tid passerade en tjej mig några gånger och hade då fått uppfattningen om att jag nog var en väldigt mallig tjej. Kommer ihåg hur oerhört förvånad jag blev över att få höra detta då jag mest kände mig ganska osäker och blyg inför främmande situationer och mallig eller att jag ansåg mig vara förmer än någon annan var nog det sista som låg för mig.

Men jag kan också förstå att då jag var väldigt osäker och känslig så hade jag nog lagt mig till en yta om att vara stark och osårbar och detta skal har jag ju burit med mig ända till ett par år sedan då pyramiden raserades. Nu har jag blivit både stark och sårbar och allt kommer inifrån, inte längre några masker som jag använder och det är skönt och befriande att vara den man är och förhoppningsvis ser mina medmänniskor också den jag är nu, mitt sanna äkta jag.

Jaha...vet inte alls varför jag skrev om detta men så är det med mig skrivande här. Jag blir lika överraskad varje gång över vad som hamnar här i bloggen. I allafall kom ihåg att vara den du är och att allt finns inom dig bara du tar dig tid att lyfta och plocka bort lite av skalen.