Har skrivit mycket om kärlek här och kanske mest om det villkorslösa kärleken som vi bara är om vi hittar och förstår dess sanna kraft. När vi låter dess starka kraft ta över och låter den forma vilka vi är och vi tillåter oss att börja följa dess kraft får våra liv en helt annan innebörd. I dess kraft och ljus vi sprider kärleken vidare till våra medmänniskor och låter ljuset och kärlekens energier spridas. Denna kärlek när man väl hittat den är sann, enkel och ren. Alla rädslor försvinner och man är ren sann kärlek.
Ibland tappar jag dock bort mig själv under stunder när jag tillbringar för mycket tid i mina tankar och försöker lösa olika uppkomna situationer i mitt liv. Då kan min hjärna börja gå på högvarv och jag försöker hitta lösningar och ibland kan jag också följa dessa lösningar men ibland blir det stopp. Har nu lärt mig att när det blir stopp är det lika bra att släppa taget och ha tillit till att en högre makt och den stora kärlekens energi kommer med en lösning med tiden. Kanske ser den inte alls ut som jag hade tänkt utan oftast blir det något mycket bättre för mig eller för någon annan i min omgivning.
Att överlämna sig till kärleken att ha tillit till att den finns en högre visdom, kraft eller en kreativitet som ger dig möjligheter att fylla ditt liv med glädje och lycka och att släppa taget om egoism, otillräcklighet eller kanske känslan av att vara olycklig då den nya väg du följer som baseras på kärleken kommer att ge ditt liv en annan mening.
För varje dag och ju mera osäker min tillvara ser ut att vara utifrån blir min inre styrka starkare och starkare. Min övertygelse är att den högre energin som jag väljer att kalla denna kärlek kommer att visa mig vilken väg jag ska följa. Jag har fortfarande samma visioner om vart jag är på väg och om vad jag vill uppnå men hur jag ska komma dit det låter jag tiden och kärleken visa mig.
Denna inre kraft känns ibland så kraftfull att jag enbart genom att känna in den får mig att känna att jag kan uppnå och nå allt jag önskar så länge det är i harmoni med den stora kärleken.
I denna tid av kärlek ett liv nu formas till att gro
ett kärleksbarn av denna tid som kraften får
att skapa det som skapas ska
i nya tidens ljusa värld
Ett kärleksbarn av man och kvinna
som ger en mening till allt som är
vi nu förstår vad alltet är och
var vi är på väg
I templets inre en skatt så magisk
vår kärlek stor en gåva är
till detta under som nu sker
i kärlekstider nu vi är
Vi gåvan gett och ni förvaltat
vi skapar nytt i kärleksstunder
ni gåvan fått att visa kraften
att följa kärlek i vår tid
En suck av kärlek ett ögas blick
en ny värld tänds och allt blir nytt
ni som nu vandrat i lång tid
har mötts igen och kärlek är
I denna tid i kärlekssång
i morgonstund vår själ har mötts
I kraftens stora famn vi är
att älska och att älskas
tisdag 25 oktober 2011
torsdag 20 oktober 2011
Surrender
Såg detta citat från Oprah nu på morgonen och känner själv hur jag under de senaste åren låtit det ske gång på gång. Oavsett om det gäller pengar, kärlek, boende, arbete eller annat så kan jag känna att jag gång på gång försöker göra allt jag kan för att uppnå mina mål men till slut kommer jag till en punkt där jag känner att nu kan jag inte göra mera. Jag kapitulerar och ger upp och låter en högre makt få visa mig vägen vidare och på något sätt överlåter jag kontrollen till någon annan som vet något som jag ännu inte vet och som kan leda mig till något helt annat som jag själv inte ännu kunnat drömma om.
tisdag 18 oktober 2011
Utan boende
Ja då är flytten avklarad och jag har varit utan egen bostad drygt en vecka nu. Sonen är hos sin pappa på landet med katterna och själv har jag bott hos fyra olika vänner under den vecka som varit. Alla prylar och kläder har jag i ett förråd på Gärdet. Där har jag min egen walk-in-closet och åker dit och fyller på och byter i min kappsäck. Märkligt nog så känner jag mig så fri att inte ha ett eget boende. Självklart underlättar det också med vetskapen om att vi har ett nytt boende från den 1 januari.
Insåg på fredagkväll när jag var på väg till landet med min son och katterna att jag kanske också behövde ordna med en säng till mig själv och då jag skulle lämna en säng i Hässelby så ringde jag min kära vän i närheten och fick sova på hennes soffa min första natt utan boende. Har nog aldrig varit så tacksam över att ha någonstans att sova. Intressant hur helt plötsligt ens värderingar och vad som är viktigt för en förändras beronde på omständigheterna. Det som tidigare var en självklarhet blir plötsligt en gåva och den tacksamhet jag känner är oändligt stor över att ha någonstans att sova. Jag känner att denna tid kommer att ge mig många nya insikter och en ny förståelse för andra människor som har det svårt.
Har också i samband med flytten fått hjälp av en vän som verkligen är "hemlös". Han har hjälpt mig med att flytta men också med lite annat och jag hoppas att jag själv kan få möjligheter att på något vis hjälpa honom till att få någonstans att bo och få en chans att följa sin dröm att ta tillvara på den talang som han har. Jag har både vänner och pengar som kan hjälpa mig men han känner inte så många här och har ingen försörjning och sover ofta på nattbussar och när han har tur hos någon som erbjuder en säng för natten.
Känner att vårt system bland annat med invandring leder till så oerhört inhumana situationer för människor som kommer till vårt land. Allt på grund av regler och om inställningen att "det finns inte så att det räcker till alla". Läser om den dementa kvinnan från Ukraina på 91 år som ska idag utvisas då Migrationsverket inte anser att det finns tilltäckliga skäl för henne att få stanna här med den släkt hon har. Påminns samtidigt om den artikel jag läste för ett tag sen om den 90 åriga damen som rest till Thailand till sin son för att bo med sin son, undrar om thailänderna kommer att sätta henne på planet till Sverige snart också?
Vad är det som gör att våra lagar har tagit över och helt plötsligt finns det inget utrymme för empati och medkänsla? Det är skrämmande hur vårt vackra fina land inte längre ömmar för de svaga och utsatta människorna. Nu gäller det bara för de som har allt att få mera och många är så rädda att de ska förlora något på att ge till de som inte har något. Jag har en känsla av att när lagar och regler baseras på pengar och inställningen att det inte finns så att det räcker till alla, eller att alla fuskar därför hårdare regler, är vi på väg att gräva vår egen grav. Försvinner empatin och medkänslan och vår inställning att vi som har också ska hjälpa de som har det sämre är det inte mycket kvar av vårt fina land.
Känner att de kommande månaderna kommer att bli en oerhört intressant upplevelse av att leva utanför systemet. När jag satte mig på tunnelbanan i söndags med min nyinköpta samsoniteväska plus en massa småväskor, kände mig verkligen som en baglady, tittade medresenären upp och gav mig en lite förvånad blick. Vi började prata, vilket inte händer så ofta på tunnelbanan och hon sa att när hon först såg alla mina väskor så tänkte hon att "oj vad är det här för stackar hemlös människa". Men sen när hon tittat upp och såg mig så insåg hon att hon hade nog lite fel i sitt antagande.
Känner också hur jag själv ibland lite provocerande säger att jag är hemlös, vilket på sätt och vis är sant även om jag inte på minsta sätt och vis kan jämföras med de som verkligen är hemlösa. Men det är intressant att se hur okända reagera på vad jag säger. En försäljare på stan tittade verkligen granskande upp och ned på mig efter jag sagt att jag inte hade något boende och inte behövde något elavtal. De flesta tycker att det låter alldeles förskräckligt. Säger jag istället att jag inte har något boende och jag magasinerat mina saker för att jag ska ut och resa tycker de allra flesta att det låter spännande och är något positivt. Men jag har ju valt själv att befinna mig i den situation som jan nu är i och för mig är det också en utmaning att se hur jag hanterar denna okända situation.
Jag älskar att hjälpa andra men har så svårt att be om hjälp från andra. I och med min nya situation får jag lära mig att be oftare om hjälp och att också bli ännu mera ödmjuk och tacksam för det lilla här i livet.
Insåg på fredagkväll när jag var på väg till landet med min son och katterna att jag kanske också behövde ordna med en säng till mig själv och då jag skulle lämna en säng i Hässelby så ringde jag min kära vän i närheten och fick sova på hennes soffa min första natt utan boende. Har nog aldrig varit så tacksam över att ha någonstans att sova. Intressant hur helt plötsligt ens värderingar och vad som är viktigt för en förändras beronde på omständigheterna. Det som tidigare var en självklarhet blir plötsligt en gåva och den tacksamhet jag känner är oändligt stor över att ha någonstans att sova. Jag känner att denna tid kommer att ge mig många nya insikter och en ny förståelse för andra människor som har det svårt.
Har också i samband med flytten fått hjälp av en vän som verkligen är "hemlös". Han har hjälpt mig med att flytta men också med lite annat och jag hoppas att jag själv kan få möjligheter att på något vis hjälpa honom till att få någonstans att bo och få en chans att följa sin dröm att ta tillvara på den talang som han har. Jag har både vänner och pengar som kan hjälpa mig men han känner inte så många här och har ingen försörjning och sover ofta på nattbussar och när han har tur hos någon som erbjuder en säng för natten.
Känner att vårt system bland annat med invandring leder till så oerhört inhumana situationer för människor som kommer till vårt land. Allt på grund av regler och om inställningen att "det finns inte så att det räcker till alla". Läser om den dementa kvinnan från Ukraina på 91 år som ska idag utvisas då Migrationsverket inte anser att det finns tilltäckliga skäl för henne att få stanna här med den släkt hon har. Påminns samtidigt om den artikel jag läste för ett tag sen om den 90 åriga damen som rest till Thailand till sin son för att bo med sin son, undrar om thailänderna kommer att sätta henne på planet till Sverige snart också?
Vad är det som gör att våra lagar har tagit över och helt plötsligt finns det inget utrymme för empati och medkänsla? Det är skrämmande hur vårt vackra fina land inte längre ömmar för de svaga och utsatta människorna. Nu gäller det bara för de som har allt att få mera och många är så rädda att de ska förlora något på att ge till de som inte har något. Jag har en känsla av att när lagar och regler baseras på pengar och inställningen att det inte finns så att det räcker till alla, eller att alla fuskar därför hårdare regler, är vi på väg att gräva vår egen grav. Försvinner empatin och medkänslan och vår inställning att vi som har också ska hjälpa de som har det sämre är det inte mycket kvar av vårt fina land.
Känner att de kommande månaderna kommer att bli en oerhört intressant upplevelse av att leva utanför systemet. När jag satte mig på tunnelbanan i söndags med min nyinköpta samsoniteväska plus en massa småväskor, kände mig verkligen som en baglady, tittade medresenären upp och gav mig en lite förvånad blick. Vi började prata, vilket inte händer så ofta på tunnelbanan och hon sa att när hon först såg alla mina väskor så tänkte hon att "oj vad är det här för stackar hemlös människa". Men sen när hon tittat upp och såg mig så insåg hon att hon hade nog lite fel i sitt antagande.
Känner också hur jag själv ibland lite provocerande säger att jag är hemlös, vilket på sätt och vis är sant även om jag inte på minsta sätt och vis kan jämföras med de som verkligen är hemlösa. Men det är intressant att se hur okända reagera på vad jag säger. En försäljare på stan tittade verkligen granskande upp och ned på mig efter jag sagt att jag inte hade något boende och inte behövde något elavtal. De flesta tycker att det låter alldeles förskräckligt. Säger jag istället att jag inte har något boende och jag magasinerat mina saker för att jag ska ut och resa tycker de allra flesta att det låter spännande och är något positivt. Men jag har ju valt själv att befinna mig i den situation som jan nu är i och för mig är det också en utmaning att se hur jag hanterar denna okända situation.
Jag älskar att hjälpa andra men har så svårt att be om hjälp från andra. I och med min nya situation får jag lära mig att be oftare om hjälp och att också bli ännu mera ödmjuk och tacksam för det lilla här i livet.
onsdag 5 oktober 2011
Tålamod och tillit
Oj vilken utdragen flytt detta har blivit, från ett 6 månaderskontrakt har det nu blivit drygt 11 månader och senast förlängt 5 dagar tills nu på fredag. Känner som om att flytten helt har tagit över mitt liv under lång tid nu och att mina planer och drömmar inte riktigt går eller blir som jag tänkt. Men jag hoppas att det mera beror på att olika saker behöver falla på plats än att de inte ska bli av. Vi skulle ha flyttat ut i söndags och vi hade hoppats på att katterna skulle få vara på landet men det gick inte och då var vi helt plötsligt utan boende för katterna. Hjärnan gick på högvarv för att komma på alternativa lösningar men jag kunde inte komma på någon lösning för katterna. Några timmar senare ringer Statoil och meddelar att lastbilen jag hyrt senare på eftermiddagen för flytten gått sönder och då bestämde jag mig bara att låta allt vara och ringa värden på måndagmorgon och be om några extradagar. Var helt utmattad där på söndagskväll.
Har tackat ja till en lägenhet from den 1 januari och fram till dess behöver jag hitta något för mina katter då jag fortfarande vill resa med min son. Nu sätter jag mitt hopp till ett hus som min dotter eventuellt kan hyra från mitten av månaden och får hitta någon nödlösning from fredag för oss alla. Känner att jag är lite i konflikt med vad jag drömmer om och vad som ser ut att vara möjligt för oss. Men jag fortsätter att ha tillit till att allt kommer att ordna sig på bästa möjliga vis för oss alla trots att allt är ovisst just nu. Fortsätter med att ordna det jag kan göra med tilliten till att det faller på plats när det är dags.
Är tacksam över att jag ändå mestadels av tiden fortsätter att bibehålla min tilltro till att allt löser sig och att inte låta rädslor eller oron få ta över. Känner mera att jag får ta ett litet steg i taget och letar mina pusselbitar under tiden och ber om hjälp från ovan att allt ska lösa sig för oss.
Har tackat ja till en lägenhet from den 1 januari och fram till dess behöver jag hitta något för mina katter då jag fortfarande vill resa med min son. Nu sätter jag mitt hopp till ett hus som min dotter eventuellt kan hyra från mitten av månaden och får hitta någon nödlösning from fredag för oss alla. Känner att jag är lite i konflikt med vad jag drömmer om och vad som ser ut att vara möjligt för oss. Men jag fortsätter att ha tillit till att allt kommer att ordna sig på bästa möjliga vis för oss alla trots att allt är ovisst just nu. Fortsätter med att ordna det jag kan göra med tilliten till att det faller på plats när det är dags.
Är tacksam över att jag ändå mestadels av tiden fortsätter att bibehålla min tilltro till att allt löser sig och att inte låta rädslor eller oron få ta över. Känner mera att jag får ta ett litet steg i taget och letar mina pusselbitar under tiden och ber om hjälp från ovan att allt ska lösa sig för oss.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
