Utan boende

Ja då är flytten avklarad och jag har varit utan egen bostad drygt en vecka nu. Sonen är hos sin pappa på landet med katterna och själv har jag bott hos fyra olika vänner under den vecka som varit. Alla prylar och kläder har jag i ett förråd på Gärdet. Där har jag min egen walk-in-closet och åker dit och fyller på och byter i min kappsäck. Märkligt nog så känner jag mig så fri att inte ha ett eget boende. Självklart underlättar det också med vetskapen om att vi har ett nytt boende från den 1 januari.

Insåg på fredagkväll när jag var på väg till landet med min son och katterna att jag kanske också behövde ordna med en säng till mig själv och då jag skulle lämna en säng i Hässelby så ringde jag min kära vän i närheten och fick sova på hennes soffa min första natt utan boende. Har nog aldrig varit så tacksam över att ha någonstans att sova. Intressant hur helt plötsligt ens värderingar och vad som är viktigt för en förändras beronde på omständigheterna. Det som tidigare var en självklarhet blir plötsligt en gåva och den tacksamhet jag känner är oändligt stor över att ha någonstans att sova. Jag känner att denna tid kommer att ge mig många nya insikter och en ny förståelse för andra människor som har det svårt.

Har också i samband med flytten fått hjälp av en vän som verkligen är "hemlös". Han har hjälpt mig med att flytta men också med lite annat och jag hoppas att jag själv kan få möjligheter att på något vis hjälpa honom till att få någonstans att bo och få en chans att följa sin dröm att ta tillvara på den talang som han har. Jag har både vänner och pengar som kan hjälpa mig men han känner inte så många här och har ingen försörjning och sover ofta på nattbussar och när han har tur hos någon som erbjuder en säng för natten.

Känner att vårt system bland annat med invandring leder till så oerhört inhumana situationer för människor som kommer till vårt land. Allt på grund av regler och om inställningen att "det finns inte så att det räcker till alla". Läser om den dementa kvinnan från Ukraina på 91 år som ska idag utvisas då Migrationsverket inte anser att det finns tilltäckliga skäl för henne att få stanna här med den släkt hon har. Påminns samtidigt om den artikel jag läste för ett tag sen om den 90 åriga damen som rest till Thailand till sin son för att bo med sin son, undrar om thailänderna kommer att sätta henne på planet till Sverige snart också?

Vad är det som gör att våra lagar har tagit över och helt plötsligt finns det inget utrymme för empati och medkänsla? Det är skrämmande hur vårt vackra fina land inte längre ömmar för de svaga och utsatta människorna. Nu gäller det bara för de som har allt att få mera och många är så rädda att de ska förlora något på att ge till de som inte har något. Jag har en känsla av att när lagar och regler baseras på pengar och inställningen att det inte finns så att det räcker till alla, eller att alla fuskar därför hårdare regler, är vi på väg att gräva vår egen grav. Försvinner empatin och medkänslan och vår inställning att vi som har också ska hjälpa de som har det sämre är det inte mycket kvar av vårt fina land.

Känner att de kommande månaderna kommer att bli en oerhört intressant upplevelse av att leva utanför systemet. När jag satte mig på tunnelbanan i söndags med min nyinköpta samsoniteväska plus en massa småväskor, kände mig verkligen som en baglady, tittade medresenären upp och gav mig en lite förvånad blick. Vi började prata, vilket inte händer så ofta på tunnelbanan och hon sa att när hon först såg alla mina väskor så tänkte hon att "oj vad är det här för stackar hemlös människa". Men sen när hon tittat upp och såg mig så insåg hon att hon hade nog lite fel i sitt antagande.

Känner också hur jag själv ibland lite provocerande säger att jag är hemlös, vilket på sätt och vis är sant även om jag inte på minsta sätt och vis kan jämföras med de som verkligen är hemlösa. Men det är intressant att se hur okända reagera på vad jag säger. En försäljare på stan tittade verkligen granskande upp och ned på mig efter jag sagt att jag inte hade något boende och inte behövde något elavtal. De flesta tycker att det låter alldeles förskräckligt. Säger jag istället att jag inte har något boende och jag magasinerat mina saker för att jag ska ut och resa tycker de allra flesta att det låter spännande och är något positivt. Men jag har ju valt själv att befinna mig i den situation som jan nu är i och för mig är det också en utmaning att se hur jag hanterar denna okända situation.

Jag älskar att hjälpa andra men har så svårt att be om hjälp från andra. I och med min nya situation får jag lära mig att be oftare om hjälp och att också bli ännu mera ödmjuk och tacksam för det lilla här i livet.