Det har nu gått tio år sedan jag skrev mitt första inlägg här. Den 17:e oktober öppnade jag upp för mina tankar och i de första inläggen uttryckte jag min glädje över att livet äntligen kändes lätt och enkelt att leva igen. Jag kan fortfarande komma ihåg hur glad jag var och hur förväntansfull jag kände mig att äntligen få komma vidare med mitt liv och leva i kärlek och glädje för att se var de nya vindarna skulle föra mig.
Den 30 oktober skrev jag en dikt om kärlek på morgonen. Senare på eftermiddagen fick jag ett besked som fullkomligt fick mig att bryta samman och fortfarande idag när jag erinrar mig detta ögonblick fylls mina ögon med tårar.
Så många gånger i mitt liv när jag i de ögonblick känt mig glad och lycklig efter att ha genomgått svåra stunder och lång tid av kraftansamling har jag istället för att vila i harmoni slungats in i mörkret och förtvivlan. Då för tio år sedan trodde jag att de tidigare årens svårigheter skulle ligga bakom mig och att jag nu istället skulle få använda mina lärdomar till att leva ett gott liv. Istället har de senaste tio åren varit fyllda av svårigheter av olika slag och mina lärdomar har istället blivit verktyg för att överleva dessa svårigheter som jag dragits in i.
Nu känner jag att denna blogg är klar. Jag har inte skrivit så mycket egna ord de senaste åren utan mera länkat till vad andra skrivit då min röst på något sätt har tystnat. Den självklarhet och kärlek som jag uttryckte i början och under de första årens flöde finns inte längre där. Då ville jag beröra andra genom den kärlek som jag levde i och med. Den skönhet som finns i livet, i naturen, i möten med andra ville jag på något sätt återskapa och delge till världen. Men med alla märkliga möten och svårigheter som passerat så känner jag hur min röst tystnat. Jag läser mina dikter och sjunger mina sånger och förundras över att jag både skrivit dikter och tonsatt dessa. Den magi som jag kände fanns tillgänglig för mig och jag ville delge mig av den till andra. Men ingen hörde mina ord eller lyssnade till mina toner.
Jag tystnade.
Just nu vet jag inte alls hur jag ska gå vidare. Men jag vet att jag ska avsluta denna blogg och påbörja något nytt igen. Komma ihåg att det är resan som är viktig och att mina lärdomar ger mig kraft att möta de svårigheter som vi alla drabbas av i vår resa här på denna jord. Jag fortsätter min väg i det okända för att hitta de skatter som fortfarande för mig är fördolda och där min röst vaknar till liv igen i kärleksljus och jubelsång.
Tack mamma och pappa för allt. Jag älskar er.
I sorg är kärlek stor
Här är nu och nu är allt. De vackra stenarna kommer alla att gnistra och sprida sitt kraftfulla sken över de mörka skuggor som snart ska upplösas.
Din inre sten, den gnistrande diamant som slipats så vackert har en kraft som är livgivande och omskapande.
