Ingen återvändo

Har tackat nej till två lägenheter trots att jag snart inte har något boende men ingen av alternativen kändes bra. Under de senaste åren har jag flera gånger hamnat i liknande situationer då ett enklare alternativ har varit att ta det som erbjudits eller att ha fortsatt min tidigare bana med jobb och en chimär trygghet men istället har jag valt den okända vägen. Den väg som mitt inre lockar mig att ta. Den väg som ger mig en känsla av en förväntan, glädje och en en tro på att allt är möjligt. En stor känsla av frihet omger mig och jag är den jag är, fylld av kärlek och lycka. Men jag får medge att denna väg inte alltid är helt lätt att följa. I vissa stunder då min situation är osäker och jag inte vet vad som kommer härnäst kan jag stundtals känna mig väldigt liten, ensam och sårbar.

I dessa stunder ställer jag mig frågan, är det värt att fortsätta följa min nya väg eller ska jag istället återgå till det som varit? Men tanken på att gå tillbaka till det som varit får mig att känna som att jag skulle få kortet "gå direkt till fängelset utan att passera gå". Det känns alltså mera tilltalande för mig att fortsätta på en väg som jag inte har en aning om vart den ska leda mig då jag har vetskapen om att jag fortsätter att följa min inre röst och mitt hjärta. Denna gång kanske det innebär att under den närmaste tiden kommer jag inte att ha något eget boende och att jag kommer att få använda all min kreativa förmåga att hitta lösningar men att också ha möjligheten att fånga de ögonblick av möjligheter som kommer att finnas.

Jag inser att när man väl öppnat dörren till sitt inre finns det ingen möjlighet att gå tillbaka till det som varit.