Faith keeps me calm in the storms of life

Fortsätter att ha tillit till att allt är som det ska och att jag snart vet vilka beslut som ska tas. Drygt en vecka kvar tills jag ska flytta ut och fortfarande inget nytt boende klart. Planerar för olika alternativ och försöker komma fram till vad jag ska göra med alla mina saker dels det som kan magasineras om jag inte får nytt boende på en gång och dels kläder, skor och annat personligt som jag behöver ha tillgängligt. Till en början kan sonen bo hos sin pappa och ta med sig katterna dit ett tag.

Känner på något vis att jag behöver planera mitt liv att leva lite i kappsäck för ett tag och då är det viktigt att få med sig det allra nödvändigaste. Ska jag/vi resa blir det inte förrän tidigast i oktober då jag behöver nästa månad till planering och förberedelser. Varje gång jag börjar att försöka gå igenom vad som ska med, magasineras eller ges bort eller slängas känner jag hur stressen kommer över mig då jag inte riktigt vet vad jag ska förbereda för. Även om jag ibland känner mig lite orolig och stressad är det ändå märkligt att jag den mesta delen av tiden känner mig lite rastlös, otåligt väntande på något nytt som ska ske. Förväntansfull inför det okända och oväntade som kan ske i vilken sekund som helst. 

Ibland kan jag känna att om jag får ett nytt boende på en gång kan det eventuellt hindra mig från att gå vidare med det som jag ska göra vilket också innebär, inser jag, att jag stänger lite för alternativet nytt boende. Känner mig lite kluven över att jag vill lätta ankar men samtidigt en känsla av att man kanske behöver en bas att utgå ifrån samtidigt som jag då inte riktigt känner för ett nytt boende på en gång. Förvirrande...

Vet mig att jag tidigare i mina livsval har ställt mig inför likadana situationer som denna för att riktigt kunna känna in vad som jag egentligen vill då jag befinner mig i en situation som behöver lösas. Tycker ibland att det är svårt att ta ett beslut innan jag vet hur det känns att faktiskt på riktigt befinna mig i denna situation. Försöker att tänka mig in i hur det ska kännas att inte ha någon bas i Stockholm utan att för ett tag förlita mig till mina vänner. Hur kommer det att kännas att för en kort tid inte ha något eget hem utan helt och hållet vara beroende av andra?

Mediterar ofta varje dag för att behålla lugnet och tilliten till att allt är som det ska. Vet med mig från tidigare erfarenheter att allt kan hända och nya möjligheter dyker upp om du bara har öppnat upp för dem.

Reflekterar också över vad trygghet innebär för mig just nu och har en känsla av att det är någonting jag ska lära mig utifrån denna situation av att eventuellt kortsiktigt inte ha något eget hem. Det är en upplevelse som jag inte förut varit med om i mitt liv. Hur kommer jag att lösa den situationen? Kommer jag att fortsätta hantera denna ovissa tid med fortsatt glädje och tillit? Ja, det får tiden utvisa och fortsättning följer.......