How to illuminate your life

tror och vet att vi alla kan förändra vår bild av oss själva till att bli mer fruktsam för oss själva och för andra. Har lagt många tankar kring hur mina erfarenheter och lärdomar som jag fått genom livets hårda skola skulle kunna vara till hjälp för andra men inte riktigt ännu hittat eller fått tydliggjort för mig vilka mina verkyg är.

Att känna sig hel som människa, med kropp, själ och sinne integrerat i varandet är en häftig och mäktig känsla; tryggt förankrad i dig själv och moder jord, samtidigt totalt öppen till den gudomliga kärleken, energin och visdomen som hela tiden är. Vetskapen genom lärandet; i livet, det skrivna ordet, relationer, förluster, kärlek, sorg, passioner, lidande har alla varit gåvor till ett uppvaknande. Detta stora uppvaknande som helt plötsligt ger mening till allt som sker, som får ditt hjärta att utstråla kärlek till dig själv och till andra, en lycka som bara finns där för dig, alltid tillgänglig, om du bara finner den och tar dig tid.

Tidigare i mitt liv när det var som mest stressigt kände jag mest att jag jagade efter tiden och alla måsten men aldrig hann med. Tiden var som ett stort hjul och jag sprang efter men hann nästan aldrig med hjulet. Ibland lyckades jag klamra mig fast längst ut på hjulet, men kraften och farten var för hög så jag slungades snabbt av igen och befann mig springandes efter igen. Tills en dag då mina ben struntade i min hjärnas krav på att fortsätta att springa......

Tiden gick och äntligen började mitt sanna jag komma fram. Lager på lager skalades av och snart stod jag naken, ensam och utlämnad i en värld som jag inte längre förstod.

I denna tomhetens tid började magiska ting att ske, fysiska upplevelser som jag inte kan förklara men de känslor och den förståelse till att det finns något mera än det vi ser blev väldigt tydliga. Kärlek kom och flödade i mig genom mig i dessa tysta ensamma stunder. Ett andligt uppvaknade sker.

Nu befinner jag mig i navet, jag kan se att tiden passerar men är trygg och nöjd i min värld. Livet passerar som det ska, känslor likaså beroende på vad som sker i mitt liv. En insikt jag fått genom denna resa är att när man "vant" sig med att leva ett liv där man hela tiden mest försöker att hålla huvudet över ytan är det inte helt självklart och enkelt att bara flyta omkring på rygg och ta det lugnt.

Kan det vara så här enkelt att förhålla sig till livet?

Varandets kärlek, i oss alla, när vi vet......