Tomrummet

När jag började skriva på denna blogg ville jag skriva om kärlek och om betydelsen av att följa sitt hjärta. Hur glad och lycklig man kan vara när man befinner sig starkt förankrad i sitt inre och följer sitt eget hjärta. Det första inlägget är från den 17 oktober 2010. Jag kommer ihåg hur lycklig och förväntansfull jag var. Att jag någonstans hade landat efter alla uppbrott och att jag äntligen skulle få möjlighet att fokusera på mig själv och mina drömmar. Jag hade planer på att äntligen få åka på en dansresa till Kuba över julen med en kompis. Jag kände mig väldigt lugn och glad.

Tretton dagar senare, den 30 oktober gick min mamma hastigt bort och sen dess har livet inte flutit på så enkelt som jag hade önskat även om jag under 2011 var väldigt kreativ och skrev ofta här på bloggen. Många kärleksdikter blev det......Under 2012 skrev jag inte så mycket utan istället tonsatte jag två diktsamlingar. Helt otroligt, melodierna bara flödande fram till texterna direkt på första försöket. Magiskt. Det kändes verkligen som om att jag hade tillgång till mitt innersta väsen som i sin tur var i kontakt med en högre dimension.

Mina planer som jag hade haft gick om intet i och med att jag träffade en man och helt plötsligt var jag i full gång med att försöka uppfylla hans drömmar. Vilket senare kom att leda till en ordentlig krasch både för mitt eget välmående och mina finanser. Finanserna har sedan dess inte återhämtat sig och jag har hela tiden försökt att komma i kapp. Tyvärr så har det inte gått så bra och just nu befinner jag mig i ett totalt ekonomiskt haveri som jag absolut inte har den blekaste aning om hur jag ska lösa. Kreativiteten försvann också med mannen. Dessutom bidrog också mitt beslut hösten 2012 att börja plugga till att min "hjärna" tog över och jag förlorade mer och mer kopplingen till denna inre magiska värld där kreativiteten flödade. Jag har knappt skrivit något sedan dess och de inlägg jag gjort sedan förra sommaren har mest varit bilder då orden helt tystnat.

Detta år som passerat sedan mitt pappas bortgång förra midsommaren har varit ett år av minnen från min barndom och tider som passerat för länge sedan. Mina minnen har väckts och det är mycket som har bearbetats under detta år. Märkligt att tillbringa så mycket tid i sitt barndomshem utan sina föräldrar. Från början kändes det som om mamma och pappa var med i allt och hur jag kunde se dem på olika ställen. Såg dem i betydelsen som minnesbilder, inte fysisk.....När våren kom började jag känna det som om jag började vara hel igen och jag började se fram emot att kunna påbörja något nytt. Men istället för att skapa nytt så kom oron över att pengarna som inte fanns att ta över mer och mer.

Jag inser hur få människor jag har omkring mig numera och så få som jag kan fråga om hjälp. Och de få som jag frågat har ingen möjlighet just nu att hjälpa mig. Jag ville verkligen tro på att jag skulle ha en förmåga att klara av att skapa mig ett liv där jag själv fick må bra och vara lycklig, kunna skapa min egen framgång och en ekonomisk trygghet. Under alla dessa år har jag gång på gång fallit men rest mig upp och fortsatt att tro på att jag en dag kommer att lyckas.

Men idag känns det inte riktigt så. Högar av obetalda räkningar och inte minsta krona i inkomster. Inga ideer och inga lösningar. Detta nya liv som står för dörren, vad kommer det att bli? Jag vet vad jag önskar och drömmer om men kommer jag återigen att tvingas lämna det jag har för att återigen kastas ut i det okända? Jag önskar verkligen att det finns en möjlighet att behålla mina boenden men samtidigt skapa något nytt.
Vad ska jag göra?

Finns det några svar här och nu? Är jag helt ensam?

 Har allt och alla övergivet mig? 

Gud?

Tystnad